Människor som vi

Pulsen dunkar utanför. Jag längtar ut. Vill se människor le och dansa. Känna ruset genom kroppen när ladygaga spelas på dansgolvet och den ultimata stämningen finns bland mina vänner.
Jag är inne. Pulsen är låg. Funderar, varför i hela världen är jag hemma? Jag har svaret, inte tillräckligt redo för att säga orden rakt ut änn. Men det är sanningen som är hårdast. Den kommer nog så småning om, tillsdess ska jag slicka mina sår och vänta på dagen. Den dagen kanske är imorgon. I en annan stad väntar vänner. Dom vill ha mig där, hos dem och njuta av livet. Innan dess har jag saker att göra. Saker vi måste göra. Sådant som är jobbigt och destruktivt.
Kvävda av oss själva, i en alldeles för liten del av stan.