Gått och blivit djup

Ska inte älta min stora kärlek till '6 veckor i Thailand, med min käraste, våra ryggsäckar, och alltid ett nytt oupptäckt mål.' Fast jo då, det ska jag med bilder, fantastiska platser och händelser i små stycken, etc.
Sen ska jag inte försöka trampa alla på tårna med hur olycklig jag är att vara hemma. Hemma är här i Västerås. Någonstans här har jag alla dom jag älskar och beundrar. Fast jo då, det ska jag göra lite allt för ofta, tills jag har ett nytt mål eller resa framför mig.

Men först har jag plikt och ansvar stirrandes på mig. Mycket riktigt måste vi alla kamma hem levnads brödet. Inget kommer gratis så mitt nya liv ligger nu framför mig. Vilket faktiskt är helt underbart trots omständigheterna att tvingas tappa all inspiration bara genom att nudda svensk mark med flygplanens hjul.

Men då minns jag varför jag är en stolt och fattig indian (läs:svensk) en obetydlig liten svenska som bara gick fel av själva stressen, rakt fram till Bussines class check-in på Bangkok flygplats, men andan i halsen stod jag alltså helt fullkomligt fel med min plyschdress, flipflop och tygväska för 35 kr.
Jag blev alltså ivägskickad av min resenär som plötsligt kom på att det bara är 10 minuter till nästa check-in. Så han stod kvar och väntade på väskorna, jag sprang några våningar upp för att försöka "hålla tiden för oss". Den kvinnliga thailändaren upplyste mig att dom inte alls stängde fören om 45 minuter.
Vilken tur, så hon fick ta om handa våra biljetter och syna vår pass. En ytterligare 10 minuter kommer han springande, som mycket riktigt kommit ihåg att vi inte alls behöver stressa. Nåja, väskorna är funna och vi går fram tillsammans till den vänliga thailändaren som inte alls verkar besvärad av att vi gått i fel kö.
Men precis knappt 2 meter står en annan resenär hängandes bekvämt och synar oss lite försiktigt, och beklagar om regnet som förstört hans semester (läs:nuläget 20 försvunna människor och säkert hundratals med hem under vatten)
DÅ som en underbar oskyldig liten groda hoppar ur min resenärs mun till kvinnan bakom disken: -"Are there any bussines class seats avalible?!"
Kvinnan hinner inte svara utan det enda som hörs är en högljud fnys höger om oss, samt ett bestört skakande på huvudet. Då vi alla vänder på huvudet, inser han sig påkommen och ändrar genast en aning på sitt sätt och lite charmigt trycker ur sig -"man kan ju försöka iallafall!" Inget svar hörs från vår sida. Bara min mordblick säger allt.
När vi entrar planet visar två skyltar, en vänstersväng mot First class, och en högersväng, just dit vi ska - höger. När vi går till våra platser allra allra längst bak, drömmer vi om att ha tagit vänstersvängen. Inte för att sätta oss bekvämt i en ligg fåtölj, utan att traska in svin-packade bland de heliga och möjligen välta ett glas champagne över den mannen jag nyss gav min ökända mordblick. Och självklart i all förvirring fråga alla, grovt sluddrande att vi letar efter platserna allra allra längst bak i planet precis brevid toaletterna. Jag och min resenär har en hemlighet. Precis vid toaletterna där ingen vill boka sina plaster just pga av toaletterna, där har vi flera tomma säten att vräka ut oss på. Och fisa kan man utan att någon överhuvudtaget mäker det. Helt lysande.